Krönika
//Ledningen
(Handlar om basketlägret The Next Ones)
The next ones - Dag åtta
Torsdag, fjärde dagen i rad och tyngsta dagen hitils. Känndes extra tungt att kliva upp på morgonen och köra extremt vårdslöst och utan någon som helst hänsyn mot andra trafiktanter, ner till sporthallen. Väl där blev det genast lite bättre då vi hade fotboll och, låt oss kalla det ''utslagningsboll'' (som går ut på att man ska dribbla runt innanför linjerna på halvplan och slå ut alla andras bollar) som uppvärmning. Vi delade två lag, dem som bor på norrsidan ån i ett lag och dem som bor på södersidan i ett. Dem från från södersidan vann fotbollsmatchen, så vi får väl säga att dem är bättre på fotboll. Vi på norrsidan vann å andra sidan utslagningsbollen, så vi säger väl att vi är bättre på basket. Så säger vi.
Sen efter en lekfull uppvärmning blev det ett hårt skottpass med hög intensitet. Så i slutet av träningen efter sista övningen då man sprungit fram och tillbaka i maxtempo i fyra minuter så var det lägligt att Linus Falhman satte det traditionsenliga straffkastet, så vi slapp springa ytterligare vänder. Ännu mer lägligt var det att Linus, efter att ha suttit kastet, sa ''Det är så jävla enkelt! Ge mig någonting svårare. Ge mig!'' så vi andra hade någonting att imponeras av.
Imponerade av Linus självsäkerhet satte vi guards oss på läktaren för att ge plats åt de stora pojkarna, som också hade ett tufft pass.
En timme efter Bigs pass så gick vi (Andreas gjorde ''mångsteg'', det såg mycket lustigt ut) upp till Helex, där Jörgen hade satt ihop ett grispass åt oss. Kung på gymmet var åter igen Andreas Forslund som påstod att det inte fanns nog med vikter på Helex för att trötta ut honom.
Efter en timme i gymmet bar det sedan av för dusch och gång mot McDonalds. Där serverades i dag McFeast, en burgare vars pommes frites till och med känndes bra mycket fräshare än gårdagens sallad.. Burgaren slukades i ett nafs, och efter det så bjöd de trevliga basketspelarna varandra på galss. Fin gest av fina människor.
Men där emellan burgaren och glassen hände det som inte fick hända. Vi är 25 st i Next Ones och därmed får vi 25st menyer på McDonalds när det är dags för lunch. Men på grund av att Dimitri och Glas inte var där så var vi bara 23st. Det såg Pontus som ett ypperligt tillfälle att bli två hamburgare rikare på. Dock såg Andreas till att Pontus skamfyllt fick lämna tillbaka de två hamburgarna, genom att, likt en dagisflicka, skvallra på honom och berätta att vi bara var 23st.
Nu är min fråga till dig Andreas: Vaf** tänkte du på?
Hur ska Pontus klara sig utan dessa två extramenyer?
Nä, nu är det Jag som sätter näven i bordet och ser till att Du köper två menyer till honom!
Efter den välbehövliga maten och den välbehövliga vilan så var det dags för ett sista eftermiddagspass för oss som ungdomsproffs. För den här gången. (Vem vet, Ante kanske blir ungdomsproffs i tyngdlyftningeller dylikt senare) På det sista eftermiddagspasset så var det en-mot-en turnering. Det var något som uppskattades kraftigt, och någon som blev jätteglad över det var Robin Johansson. Han blev så glad och fick så mycket positiv energi att han orkade gå hela vägen och vinna turneringen.
I övrigt så var det en hård turnering och jag tror nog ändå någonstans att samtliga Next Ones skulle ta Jakob Törnell i en en-mot-en turnering som denna.
Slutligen vill jag bara tacka för att jag fick förtroendet och den stora äran att skriva dagens krönika här på SundsvallDragons.com
//Charles Lindberg
