Konstruktiv kritik till Andreas Forslund

I väntan på bättre ska jag försöka ta er igenom mitt livs största ögonblick. Det var tidigt i maj, 6 maj om jag inte minns fel. Ledningen var på plats i Solna för att få träffa Peter Bogner inför hans sista match i Solnalinnet.

Vi var mycket spända när vi tidigt tog plats på en liten upphöjning, på parketten utanför spelargången i Solnahallen. Vi väntade länge och såg spelare efter spelare komma ut bakom de skynke som var mellan spelargången och planen. Varje gång vi såg att en skugga formas i skynket och att en spelare var på väg ut så stannade våra hjärtan, det gjorde ont, så ont i väntan på att få se vem som skulle dyka upp bakom skynket denna gång. Varje gång såg vi Peter Bogner bakom skynket med istället kom Mats Levin eller någon annan meningslös ut.

Efter en väldigt lång väntan och ett 30-tal hjärtstopp, så kom han äntligen. Sist av alla var han. Det var så overkligt. Direkt när jag såg att det var han bakom skynket försökte jag ropa honom till oss, men hjärtat stannade totalt och inte ett ljud kom ut ur min mun. Hastigt knep jag efter andan för att få kraften att ropa på honom. 

Han kom emot oss, och medans han gick över alla sladdar om låg längst golvet såg han mycket undrande ut. Snabbt försökte jag förklara att vi ville göra en snabb intervju, men jag vet inte hur det gick..


Det ska förtyfligas att Peter Bogner är en bänkspelare som inte får se så mycket speltid. Men vi anser att han är bäst.

Intervjun som sådan kan kännas väldigt hafsig, men egentligen så var det ett väldigt genomtänkt maktspel mellan, Ledningen som hade Sundsvall Dragons tröjor på sig, och Peter Bogner iklädd Solna Vikings ställ.

Jag ska nu ta er igenom intervjun, ord för ord.


Daniel och Charles, intervjuare. Peter Bogner, intervjuad. Kameraman, Andreas Forslund.

Daniel- Är det okej?

Andreas- Já.
 
Daniel- Vi står här meee Solna Vikings, eeh, Peter Bogner. Hur känns det så här inför finalen?

Bogner- Spännande. ''mycket spännande'' (sa han sedan med mycket små bokstäver.)

Charles (Jäklar vilket kort svar tänkte jag. Och när jag ställde min fråga så hade jag väldiga problem var jag skulle fästa blicken. När jag tittade på Bogner så brännde hans ögon i mig. Han såg så less ut, såg så arg ut, såg så respektingivande ut. Och när jag istället skulle kolla i kameran så satt Andreas Forslund där, han såg så less ut, såg så arg ut, såg så respektingivande ut. Jag flackade istället med blicken mellan Peter Bogner och kameran. Sen kom jag till frågan.)

- Du känns som Solna Viklings viktigaste spelare, du bär ditt lag på dina axlar, skulle man kunna säga. Är det lite extra nervöst nu, så här inför sjunde finalen?

Bogner- Nä, det ska ba bli kul.

Daniel- A.

(Sen tittade han bort mot planen. Jag tyckte att de sju sekunder det tog för mig att ställa frågan känndes som en tre-kvart, men ändå tyckte jag att det var en för kort intervju, när vi bara han ställa två frågor. Och Bogners korta svar känndes som ett slag i ansiktet.)

Bogner- Nu måste jag gå och värma upp, killar.

*Fist bump* *Fist bump*

Daniel- Okej. Lycka till på matchen!

Bogner- A!

---

Trots allt så känndes det som en triumf. Det var många fina ögonblick.

Här är ett sådant ögonblick.


//Ledningen