Konstruktiv kritik till Andreas Forslund

Allas våra liv svävar mellan hopp och förtvivlan, mitt gjorde det också men jag lärde mig att hantera det och lärde mig att utveckla en teknik för att hålla mig på den positiva sidan av livet, tack vare han ni vet.

Första gången jag hörde talas om Andreas eller första gången jag läste hans namn, så kände jag en speciell värme i mig. En trygghet och en känsla som sa till mig att om denna människa en dag når toppen och blir USAs president så kommer allt lösa sig, krig och svält i tredje världen kommer vara ett minne blott. Om vi bara fick ut hans ord på ett snabbare och globalare sätt än genom den här bloggen!! Detta har jag nu funderat på i 10 år, sedan den där första gången. Den där gången som jag läste om honom i aftonbladets "vardagliga hjältar", Andreas hade räddat livet på en mamma och hennes spädbarn. Genom att heroiskt klättrat upp för ett brinnande 15 våningshus och sedan ner igen.
Jag hade inte en aning om vem han var då, men jag visste att han var något, något som var värt att satsa på.

Jag startade direkt fonden "Eldkvarnen Andreas fond", den har ökat markant sedan dess och nu när nästan hela sveriges befolkning är med så måste vi ju få ut den till omvärlden. Vi MÅSTE visa vem som är störst och vackrast.
Sverige borde helt enkelt byta namn, och heta "den store andreas rike". En flagga borde resas som avbildar den stores ansikte. För trots all hopp och förtvivlan vi sitter inne på ibland, så finns han där. För oss, för att göra oss starka och för att visa oss vägen. He is the chosen one sannerligen.

// Stephanie Joel Perera