Andreas 5.9 år
Såhär såg Andreas på livet när han var snart sex år. Det var hans ideal.
Som vi alla vet så blev det inte så. Hans uppväxt var inte lika,, bekväm.
Det tåls att upprepa vad Kent skrev om honom i en kommentar i Andreas blogg.
''Likt flickorna söker sig till dig när de har problem kan inte Linus göra''
Bra tankar där, Matas! Det är riktigt, Andreas har svikit oss alla, och på ett sätt tar jag åt mig av det, att det skulle vara mitt fel att han bloggar allt mer sällan.
När Andreas föddes så envisades jag om att han skulle bli en liten, bättre version av mig. Därför fick Andreas en väldigt sträng uppfostran där han tvingades att gymma i mycket tidig ålder. Vi maxade varige gång och körde alltid skiten ur honom, vi töjde på hans leder på ett omänskligt sätt för att han skulle bli rörligare. Han svimmade varige pass men då tvingade vi honom att vakna och lyfta mer. Andreas har nu lärt sig att älska att bli plågad och det är de som gör att han alltid är så överlägsen i gymmet. Vi tvångade han också att alltid äta äckliga saker såsom jord, det gjorde vi för att han skulle lära sig uppskatta det goda i livet. Jag formade han också till att bli en sån som gör saker, jag tvingade han fixa bilen då den inte funkade, klarade han inte av det så slog jag han med en hammare, på det sättet har han lärt sig att aldrig skjuta upp saker och ting.Så nu om disken är odiskad så diskar han den, är läxorna ogjorda så gör han dom, är vikterna olyfta så lyfter han dom. Jag trodde och hoppades att det skulle gälla allt, jag trodde han skulle tänka ''är bloggen oskriven så skriver jag den'' men icke! Jag visste att en sträng uppfostran var det ända som kunde göra han till den bästa han kan bli, visst kännde man sig elak ibland när han grät sig till söms med klipulver på lakanen, men jag visste att det var nödvändigt. Jag har härdat han, han har nu hälhud över hela kroppen, de vill säga lika hård hud som vi har på hälen över hela kroppen. Under hela sin uppväxt så fick han inte sova alls under veckans tre första dagar, vi tvingade han att vara uppe och läsa, skriva och svara på omöjliga frågor som vad meningnen med livet är och liknande. Det är därefter han har fått sitt utmärkta läshuvud och förmågan att reflektera som ingen annan, därför var jag övertygad om att han skulle bli en riktigt bra bloggare, och det är han också. Han har blivit en perfekt människa i alla anseenden, trodde jag. Men när han tog på sig jobbet som kändisbloggare så fölföljde han det inte, jag är obeskrivligt besviken och måste nu leva i skam resten av livet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vad har jag gjort för fel under hans uppväxt?!
Andreas, börja blogga. SNÄLLA!!
En sann historia berättad av //Kent Forslund
Som vi alla vet så blev det inte så. Hans uppväxt var inte lika,, bekväm.
Det tåls att upprepa vad Kent skrev om honom i en kommentar i Andreas blogg.
''Likt flickorna söker sig till dig när de har problem kan inte Linus göra''
Bra tankar där, Matas! Det är riktigt, Andreas har svikit oss alla, och på ett sätt tar jag åt mig av det, att det skulle vara mitt fel att han bloggar allt mer sällan.
När Andreas föddes så envisades jag om att han skulle bli en liten, bättre version av mig. Därför fick Andreas en väldigt sträng uppfostran där han tvingades att gymma i mycket tidig ålder. Vi maxade varige gång och körde alltid skiten ur honom, vi töjde på hans leder på ett omänskligt sätt för att han skulle bli rörligare. Han svimmade varige pass men då tvingade vi honom att vakna och lyfta mer. Andreas har nu lärt sig att älska att bli plågad och det är de som gör att han alltid är så överlägsen i gymmet. Vi tvångade han också att alltid äta äckliga saker såsom jord, det gjorde vi för att han skulle lära sig uppskatta det goda i livet. Jag formade han också till att bli en sån som gör saker, jag tvingade han fixa bilen då den inte funkade, klarade han inte av det så slog jag han med en hammare, på det sättet har han lärt sig att aldrig skjuta upp saker och ting.Så nu om disken är odiskad så diskar han den, är läxorna ogjorda så gör han dom, är vikterna olyfta så lyfter han dom. Jag trodde och hoppades att det skulle gälla allt, jag trodde han skulle tänka ''är bloggen oskriven så skriver jag den'' men icke! Jag visste att en sträng uppfostran var det ända som kunde göra han till den bästa han kan bli, visst kännde man sig elak ibland när han grät sig till söms med klipulver på lakanen, men jag visste att det var nödvändigt. Jag har härdat han, han har nu hälhud över hela kroppen, de vill säga lika hård hud som vi har på hälen över hela kroppen. Under hela sin uppväxt så fick han inte sova alls under veckans tre första dagar, vi tvingade han att vara uppe och läsa, skriva och svara på omöjliga frågor som vad meningnen med livet är och liknande. Det är därefter han har fått sitt utmärkta läshuvud och förmågan att reflektera som ingen annan, därför var jag övertygad om att han skulle bli en riktigt bra bloggare, och det är han också. Han har blivit en perfekt människa i alla anseenden, trodde jag. Men när han tog på sig jobbet som kändisbloggare så fölföljde han det inte, jag är obeskrivligt besviken och måste nu leva i skam resten av livet. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, vad har jag gjort för fel under hans uppväxt?!
Andreas, börja blogga. SNÄLLA!!
En sann historia berättad av //Kent Forslund
Kommentarer
Trackback
