Allt har ett slut.
Det här är inget jag har diskuterat om med mina medbloggare. Men vad spelar det för roll? Skulle jag sluta, skulle allt sluta. Nu när jag tog en paus på tio dagar så är det ingen som klivit fram. Vem bryr sig?
Inte ens Andreas.
Jag bär denna blogg på mina axlar. Det är tungt, det ska jag säga er. Jävligt tungt. Denna ständiga press att alltid hitta något sliskigt om Andreas. Men vad i helvete. Han är felfri. Det finns inget sliskigt där. Vem försöker vi lura? Vem fan går på det här? Ett skämt, det är vad det är.
Är det här slutet? Det känns så.
Det kommer inte funka. Visst kommer det inte?
Jag kommer inte ens kunna fortsätta hålla kontakten med Andreas. Vi kommer glida isär. Rätt vad det är så kommer jag inte ens gå fram till han, hälsa och ta en bild, när jag ser honom på stan. Så brukar det bli.
Så kommer det bli.
Men snälla. Låt det vara anorlunda med Andreas.
Men varför skulle det vara så? Hur ska vi kunna hålla kontakten nu, när jag inte längre kommer byta om med Andreas i omklädningsrummet, fysa med honom i duschen eller imponeras av honom på planen?
För så är det. Jag orkar inte, det kommer inte att gå. Det har aldrig gått. Ingen har någonsin trott på mig. Så till vilken mening fortsätta?
Jag hatar definitiva saker. Men jag går nu public.
Jag lägger av med basket.
Kommer bloggen läggas ner då också, av bara farten?
Att det inte skulle bli något med basketen har jag sedan länge vetat. Men bloggen hade jag fortfarande lite hopp för.
Jag vill inte att det ska sluta så här.
Egentligen så vill jag inte att det ska sluta över huvud taget.
För jag HATAR definitiva saker.
Därför säger jag inget definitivt om vi slutar här.
Det hade varit så bra om alla hade lagt ner hjärta och själ i detta.
Det hade varit så jävla bra.
Men inte ens Andreas är intressant nu.
Jag ger upp.
Allt har ett slut.
För sista gången (?) //Charles, Ledningen
Det pratas ju ofta om hur överlägsen Andreas är, hur mycket han tar i gymmet, hur bra bloggare han är osv. Men det hade han inte varit utan Charles Lindberg... Mannen som fått Andreas på rätt spår, han som gjort Andreas till den man han är i dag. Han hjläpte Ante ur mörkret som han hade försatt sig i, för om man tittar tillbaka på Andreas blogg hade han inte skrivit på flera månader innan Charles började peppa honom som aldrig förr. I ca fem månader har vi kunnat njuta av sådanna mästerverk som "Ser ni attackblicken?", "Många oroliga då Ante oroar", "Andreas dricker som han alltid dricker - MÄNGDER" för att bara nämna några av de inlägg som fått oss nära till tårar. För att inte tala om Andreas far, Kent Forslunds gripande historia om Andreas tuffa men rättvisa uppväxt. Men som Charles själv sagt "Allt har ett slut", men vi borde tacka honom för 5 månader av glädje.
Tack Charles!
